Jag är inte den som dömer andra över lag, så länge det inte handlar om eller påverkar mig. Behandla andra som du själv vill bli behandlad är en väldigt bra grej att gå efter. Att det uppstår kärlek mellan 2 personer där en eller båda två redan är upptagna har hänt hela tiden och kommer fortsätta göra det. Är det äkta kärlek så är det ”värt” det. Men när man inkräktar på andras ”revir” så blir i alla fall jag anti. Om man i en övergångsperiod (medans man avslutar sitt nuvarande) är på neutral mark så säger jag inget om det, men det egna hemmet är verkligen out of the question, inga som helst undantag.
Jag är själv ingen svartsjuk människa och har ändå ett jättestarkt minne som jag aldrig kommer glömma trots att det var 13 år sen det hände och det har att göra med ”territorium”
För 13 år sen, min sons pappa och jag kom fram till att det var dags att gå vidare i livet, vi kom fram till att det inte fanns någon kärlek kvar, bara vänskap. Jag bodde kvar i vår lägenhet ett par månader innan jag fick tillgång till min lägenhet medan pappan flyttade till en etta en bit bort från mig. Vi är helt klara med varandra, och är överens på alla plan. Första helgen, FÖRSTA helgen Junior skulle vara där (han var alltså 2 år) så är jag ute och cyklar, kommer till vår kvartersaffär och jag ser ”vår” bil stå utanför. Jag ställer cykeln och här Junior skrika i baksätet, kollar in och ser en tjej sitta på passagerarsidan… och jag bara DÖR inombords… Jag går in på affären och ser mitt ex stå i kassan och när han ser mig så ser det ut som att han vill krypa ur skinnet.. Som han har blivit påkommen på nåt sätt. Grejen handlar inte om att han har en tjej, herregud sånt var avslutat. (det man inte vet störs man inte av) men just det att han har vårt barn med sig. Han hejjar på mig och går ut, själv står jag där inne och glömmer precis allt jag har tänkt, vet inte vart jag ska ta vägen med alla konstiga känslor inombords, känslor som jag inte ens visste att jag hade. På något sätt kommer jag ut och ser att exet står kvar där ute, jag hör att Junior skriker i högan sky (han hade ju sett mig). Jag säger inget speciellt till honom, eller så har jag redan glömt eller förträngt det. Jag sätter mig på cykeln och börjar cykla hemåt, uppför den branta uppförsbacken och kommer upp på ren vilja. Hela mitt inre håller på att gå sönder… När jag kommer hem så ringer jag upp honom och frågar vad i HELVETE han håller på med… Är han så jävla KÅT att han inte ens kan låta bli att ta dit en kvinna det första han gör, första helgen som han har Junior hos sig?!?! Han kommer med nån förklaring om att hon är från Helsingborg och … yadda yadda yadda… Detta blir starten av en lång vriden period som KUNDE ha varit så mycket enklare om man bara gav varandra den respekten som man så väl behöver.
Än idag så ser han inte det som något konstigt.. ”det var ju inte så att vi knullade när junior var vaken.. ” …. Jag är ”n idag jätteanti mot att blanda in nya partners för tidigt med barn inblandade. ”är inte ditt barn mer värt än att du inte kan avstå från kvinnan den helgen, vad ni gör sen skiter jag fullständigt i”
Nu tycker säkert någon att Juniors pappa redan hade flyttat, han bodde inte i VÅRT hem längre… (ungefär hans åsikt med) Men det spelar liksom ingen roll. Den kvinnan inkräktade på MITT territorium med tanke på att min son var med. Hade jag mött på dem och Junior var hos mig så hade det inte gjort ett smack.
Detta satte igång en jättejobbig period för mig som höll i sig LÄNGE, jag ville inte ha sonens pappa men klarade inte av att någon annan ville ha honom… Jättekonstigt… och om detta var min verklighet och så stark, så kan jag bara gissa hur jag hade tänkt om jag hade vetat att den kvinnan hade varit inne i MITT hem…. Jag hade gått bärsärkargång, jag hade ställt till en sån scen så det finns inte!!!!!! Det är så otroligt själviskt och egoistiskt av de parterna som inte tänker längre än till sin egna kärlek.
Att förklara sin kärlek ochsamtidigt stampa på en annan människa så….. Nej.. Det är aldrig acceptabelt.
Vad tycker ni?