Detta kunde varit min mamma

Läste om detta i GP imorse och jag blir så sjukt förbannad så jag kokar

Mitt på ljusa dagen, folk runtomkring och ingen vågade avbryta.  Detta skulle kunna vara min mamma då hon bor i närheten och använder sig av det torget. Hade hon haft en hund hade nog fan hon oxå ”konfronterat” ungdomarna. Vad är det för jävla land vi lever i när folk inte vågar avbryta. Jag säger inget om det, kastar inga skuggor på de som inte avbröt, missförstå mig rätt… jag förstår rädslan, speciellt då man ser vad det där gänget åstadkom med den stackars 61-åringen.. men man blir upprörd när man förstår vad som kan hända, helt öppet.

Jävla ungjävlar… o jävla föräldrar som inte lärt sina barn vad som är rätt och fel från början!!!!!

Uppdat.  Mannen dog tydligen..  .. Hoppas att polisen löser detta fort som fan och låser in dem och slänger bort nyckeln.

Lyckat

Då var alla hemskjutsade och jag har en dejt… med soffan.  :-)

Det var en väldigt lyckad kväll igår.  Jag åkte och hämtade mamma min och väl hemma igen började jag med maten (vilket iofs bestod av att sätta på plattan för att koka potatisen och sätta in formarna med Jansson och köttbullarna i ugnen för att värmas då allt annat redan var fixat o klart)  Satt i soffan och kollade på Kalle som så många andra år.

Vid köksbordet stoppade vi munnarna full med mat, och GUD va gott det var.. Jag fick klart godkänt, med beröm för knäckebrödet som jag hade gjort.. ”PRECIS perfekt” var hennes bedömning

Efter maten blev det klapputdelning, alla var så nöjda med vad man fick.. lite smått och gott (halsduk, vantar, strumor, ljus, badkulor och av Junior fick jag den där badkudden i form av ett hjärta.. )  Junior fick en hel drös med klappar och han var så nöjd, kastade på sig myskläderna som han fick av mormor (och tog ett bad senare och använde sin morgonrock)… o överlyckig för pengarna han fick.

Morsan hade fått ett spel i julklapp av jobbet.. jag skrattade högt… o lovade mig att aldrig med gnälla på julklappen som vi får från jobbet.. hon fick alltså ett fia med knuff (som dessutom var felkonstruerad.. haha*)  och vände man på planen så blev det en bricka.. med skitful mönster..  *L*

Vi satte oss sen i soffan och gjorde det som så många andra gör, kollar på tv… Tidigare hade jag kollat läget om någon kunde tänkas vara intresserad av att gå på Midnattsmässa med mig.. Mor min protesterade STORT o Junior såg lagom road ut.. så jag lade ner det.. Men vid 22:45 så frågade jag Junior igen, bara så där i farten och han svarade ja.. Synd att det inte finns en bild på hur snopen jag måste sett ut… haha*  Så strax innan 23:30 så begav vi oss till kyrkan… 1 ½ timme senare kommer vi hem och möts av mamma min som funderade på vilken tid det hade tagit.

Jag sa till Junior att han kunde använda detta i evigheter som utpressning.. att han faktiskt följde med på midnattsmässan.. haha* … trots att han faktiskt nästan somnade mellan varven.. haha*

Vad hoppas jag få veta… egentligen??

Jag skrev en lång kommentar hos Sol och känner att jag nog måste skriva ett inlägg om det med… mer om VAD det är jag hoppas finna i de där handlingarna från Arkiven.   Jag vet egentligen inte då det gått så många år med vetskapen om min sits och som alltid slutar vid den där stora väggen. Tvärkört.

Jag kommer ju inte bli klokare om mitt ursprung, det är ju bara min mamma som vet det. Kanske jag tar upp det igen längre fram.. även om jag vet att den där berömda väggen är i vägen.

Som jag skrev hos Sol så tror jag dock att det finns en röd tråd i VARFÖR jag är som jag är… varför jag är så mån om min personliga space, varför jag känner obehag om någon kommer innanför den gränsen, varför jag kramas väldigt sällan med vänner och bekanta. Än idag  så måste jag säga till mig själv att man SKA kramas hej och hejdå. Det är inte så att jag känner obehag av det, utan mer att det inte kommer automatiskt.  Jag kan se den röda tråden att jag trots jag älskade min lilla Junior till vansinne när han föddes och kunde inte se mig mätt på honom, hur jag kunde ligga och titta på honom i evigheter men hur jag i nästa tillfälle fick säga till mig själv att ”ta på honom”. Jag ser den röda tråden.

Jag ser den röda tråden, när jag ser hur jävla ledsen och trampad på jag kände mig när Mannen HATADE när jag tog i honom på fel sätt.. (han tyckte jag pillade för mycket, fjäderlätta fingerspetsar mot en underarm till exempel)..  Jag ser den röda tråden för jag har fått inpräntat i mig själv att kroppskontakt är viktigt, för att visa närhet och uppskattning.  Jag ser den röda tråden när jag fått lära mig att ”ensam inte är stark”.. det som jag trott i hela mitt liv. (jobbar fortfarande på det)

Jag är en stark kvinna, en överlevare… men förstår ändå att det har skadat mig.  Man säger väl dessutom att första året i ett barns liv sätter sin prägel.  Så självklart så påverkar det.  Om jag hade haft en ”normal” mamma så kanske hon hade kunnat ändrat utvecklingen med hjälp av den tiden som hon faktiskt var på plats, där på barnhemmet.   Men då jag levt med henne hela min uppväxt så vet jag hur hon är, hennes oförmåga att visa känslor på ”normalt” sätt.

Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på när jag väl får handlingarna, men lite mer hur ofta hon var där och var med mig.  Att få så mycket kött på benen för att kunna ta en diskussion med henne längre fram.

.. men visst är det fashinerande.. trots min stuliga uppväxt så älskar jag ändå min mamma.  Den dagen när jag såg hur mycket hon älskade Junior och ägnade sin tid till honom släppte allt hat jag hade… det var som hon ville ge tillbaka på något sätt… likadan är hon ju mot min systers dotter… tror hon ”betalar” för sin mamma-skap för syrran med.

….min lilla extra-mamma ♥

Jag har mailat lite med Lilla Ängeln angående att hon ska komma hit en helg och hälsa på….   även om vi inte pratar regelbundet är jag väldigt noga med att tala om för henne hur mycket jag älskar henne, på olika sätt.  Jag fick ett meddelande från henne idag som värmer mitt ”mamma-hjärta”

 - …. min lilla extra-mamma ♥

Innan vi slutar för kvällen skriver hon ”Natti natti ”mamma”

Precis vad jag behövde ikväll känner jag

Kvalitetstid

Så, då har lägenheten tömts på människor. Min mamma lämnade mig precis efter att varit här i 5 timmar, mycket skratt och avslappnat. Hon tyckte jag bodde jättefint, hon tyckte dessutom att jag skulle komma förbi henne och hämta en tv-bänk som hon funderar på att slänga ut (jatack, lite vit färg på den och den blir perfekt) och lite annat smått och gott.

Hon till och med sa att OM hon inte jobbade den helgen så kunde hon ta hunden. Den helgen när jag vill åka till min barndomsstad. Nu blev det så dumt att hon jobbar hela den helgen men det var skönt att höra henne erbjuda sig. Duktiga, snälla vovven visade sig från rätt sida alltså.

Sonen var hemma till 13 och sen pallrade sig iväg för att träffa sina kompisar, han frågade innan om jag kunde köra honom. Jag sa (för en gångs skull) nej eftersom mamma var här på besök.  Han slängde ihop sina saker och sa med buttrig röst att han blir sen.. jag fick lite dåligt samvete och lite ont i magen… men med lite distans så är det okey. Varför ska jag må dåligt för något som HAN redan har glömt och släppt?? (vilket jag är övertygad om att han gjort)

Nu sitter jag här i soffan och hunden är rastad, funderar på vad man ska fixa för mat (kanske åka iväg och köpa lite thai??)

Kvalitetstiden fortsätter…

Jag ser den röda tråden

Igår kväll zappade jag på TV.n och hamnade på ett program som handlade om főrlossningspsykos och hur det även påverkar spädbarnet…  och jag var därmed fast i min uppväxt.

Att se hur spädbarnet reagerade under lång tid efteråt TROTS behandling med psykolog… det satte igång tankar som jag annars begraver. Det är något jag alltid gjort.

Att jag har en skruvad uppväxt med min mamma är inget som jag håller tyst om, även om jag numera känner mig rätt OK. Men det kanske är en fasad. Det finns säkert en helt logisk förklaring till varför jag är som jag är… till varför jag är så svår att komma under skalet.. det är absolut inget jag gör med vilje.. det ligger i min natur.

När jag föddes så var det inte riktigt planerat… min mamma bodde på nåt ställe som inte var gjort för spädbarn… så mitt första år låg jag på barnhem, inte sånt som man ska adopteras bort utan för att mammor ska få avlastning.. de fick komma till barnhemmet dagtid för att sen åka hem.
Programmet igår som så tydligt visade hur ” skadad” spädbarnet blev av att de första 6 månaderna när mamman inte klarade av att ta till sig sitt barn… det fastnade och håller kvar mig i tankar jag inte kan släppa.

För 15-20 år sen bad jag min mamma gå till nån tillsammans med mig för att få prata om detta…. hon vägrade.

Allt som läggs på mig gör att jag nog skulle vilja gå o prata med nån, själv o för min skull….

Tål att tänkas på….

deprimerad

Jag har ju sedan ett par månader en stark mamma som hamnat i en depression.. Hon har ju slutat röka efter över 40 år… hon fick bekräftat KOL för några månader och hon måste sluta röka.  Jag är där med jämna mellanrum och tittar till henne. Så även ikväll. Jag ringde henne igår och hon lät lite starkare. Jag frågade hur hon jobbade tisdag eller torsdag (eftersom onsdag är min sista möte med ernst) .. hon sa att hon jobbade tisdag men dagtid. Vanligtvis brukar jag fråga lite om jag kan komma över … men denna gång sa jag bara.

- Jag kommer förbi en vända efter jobbet.

- Ehhh… ja.. okey

Jag vet att om hon hade fått välja så hade hon kommit med någon bortförklaring till varför jag inte skulle komma..  Jag sa till henne rakt att jag kommer för att ”Kolla till dig”

Jag och min syster har en väldigt olik relation till vår mamma.. Jag har alltid varit det svarta fåret och gått min egna väg… Jag/vi ringer max någon gång per vecka. Vi bor i samma stad och ses kanske 2-3 ggr per månad.  Jag och mamma kom INTE överens när jag var yngre.. det släppte när jag fick barn. Hon kanske inte är den ultimata mamman, men hon är grym som mormor.

Min syster däremot bor på 50 mil från, de kan tala i telefon 2-3 ggr per dag och de ses kanske 5-6 ggr per år.  Men de har alltid varit tajta. Jag tror mamma berättar mer om hur hon mår till min syster, inför mig är hon stark. Min mamma har alltid varit en stark person. Att se henne på detta sätt har omkullkastat allt.

Att vi har sån olik relation är något som blivit så av tidens gång.. eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 15-16 år.. Jag är definitivt inte avis på den relationen som de har. Jag är säker på att den telefonfrekvensen de har är för att min syster vill ha det så. Jag har den relationen med min mamma som jag vill ha. Den kolliderar ibland med att hon ändrar riktning dock

Kommer aldrig glömma den gången jag hade träffat Ängelns Pappa.. Jag åkte bort till honom över helgen (han bodde ju en bit bort) och sen kollade jag inte på min mobil på hela helgen.. vi hade annat för oss… *hihi* … kollar på telefonen söndag morgon och hon hade ringt och lämnat ett meddelande.. som gick ut på att jag var egoistisk för att jag inte berättat att jag hade rest bort över helgen.

Jag stod som ett frågetecken..????? …  hon har ju inte brytt sig om vad jag gjort på 25 år?!?!

orolig

Jag har en mamma som är en oerhört stark person.. Sån har hon alltid varit. På gott och ont egentligen eftersom hon dessutom haft ett hårt skal under hela min uppväxt. Idag så har vi hittat en annan grund att stå på, med sonen som den gemensamma nämnare. Hon må ha varit en skitkass mamma, men hon är en suverän mormor. Och därför älskar jag henne.

Hon fick för dryga 6 månader diagnosen kol… och efter att ha varit storrökare i hela sitt vuxna liv så är det ju inte så konstigt.  Hon har dock fått veta att hon har 60% kvar av sin lungkapacitet, så slutar hon bara röka så är det inga problem.  Hon har nu hållt upp 2 månader.. och hon mår SKITDÅLIGT. Hon är under uppsikt av läkare och med massa mediciner.  Medicinen som hämmar rökbegäret fungerar iofs, men med jobbiga biverkningar. Självmordstankar och sånt.

Vad är liksom bäst/sämst?
Röka och dö i kol, eller ta medicin och få självmordstankar??

Jag pratade med henne på telefon igår morse och jag slogs av hennes annars så starka röst var riktigt ynklig.  Hon berättade att hon skulle till doktorn samma dag.  Jag sa att jag skulle ringa upp på kvällen så vi kunde prata.  Jag ringde upp min syster som bor 50 mil bort som har mer telefonkontakt med mamma än vad jag har (hon kan ringa flera ggr per dag medans jag ringde 3-4 ggr i veckan-MAX).. Hon var jätteorolig, hade ringt henne hela helgen utan att få tag i henne. Hon var på väg ner för att ”ta hand om mamma”

Lite dåligt samvete fick jag allt.. eftersom jag inte ringt en gång under hela helgen.

Ringde upp mamma igår kväll i alla fall, hennes röst var mycket starkare. Hon hade fått medicin mot depressionen och bara tanken att hon hade fått det gjorde att hon mådde lite bättre (det tar upp till 2 veckor innan medicinen ”kickar in”)

Helt klart så är jag ju orolig…