Då var sista avsnittet av SoA avverkat… VAR KAN MAN HITTA SÄSONG 5???????
Men hur fan slutade säsongen då.. vaddå cliffhanger… *morrar*….. men å andra sidan har jag dregglat.. Jax i all ära, men nej… Han som jag lätt skulle ta före honom är ju Opie.. Sicken MAN.
Läste hos MiauMiau angående frustrationen man kan känna att man inte hittar kärleken. Speciellt om ”Obotligs” kommentar om folks råd: ”Han kommer när du slutar söka” Detta satte igång tankar hos mig själv. Jag har ju ”bara” varit singel 2 år drygt och var väl egentligen inte redo för kärleken första året då det nog mest handlade om att viljan att ligga tryggt i ”någons” famn. Jag hade aldrig kunnat gett mig hän till kärleken vid det skedet, jag behövde det året för att läka. Så det var nog lika bra att det inte hände då och att jag faktiskt såg det på det sättet med, mesta tiden i alla fall *L*
Tänker sen tillbaka på hur känslorna varvat beroende på hur man kännt sig.
Jag trivs med singellivet. Punkt
Jag trivs med singellivet, men skulle kunna tänka mig en KK
Jag trivs med singellivet, men skulle vilja ha en VMF
Jag är öppen för att hitta Mannen i mitt liv
Jag trivs med mitt liv, men saknar Mannen i mitt liv – vart är han??
Jag VILL ha Mannen i mitt liv *suck*
Jag lyfter på stock o sten för att hitta honom… till ingen nytta
Jag blir nunna istället
Jag pallar inte att bli nunna, jag börjar leta igen
Jag intalar mig att det stämmer som alla säger: ”han kommer när du sluta söka”
Listan skulle kunna bli hur lång som helst med tankar man har för och emot att vara singel, för det ÄR verkligen så att det inte är enbart nackdelar med att vara singel. Men när man läser om mångas jakt på kärleken så slår det mig en annan sak. Varför är vi kvinnor så öppna med att vi letar efter kärleken och att männen tycks leva livets glada dagar och sätter på till hög och vänster och inte har en plan på att vilja ha kärleken. Jag skulle vilja kunna läsa tankar.
Nu drar jag självklart inte alla över en kam, i mina samtal med Ranglig så vet jag ju att han gärna vill ha KÄRLEKEN och han även drabbas av idioter till kvinnor. Jag har ju varit psykolog vid mina samtal med min gamla kollega efter att hans fru ville skilja sig och han ville inte vara själv, han vill ha kärleken i sitt liv. Jag vet ju att även hockeykompisen är trött på att vara ensam, även om han inte pratar om det.
Men jag skulle verkligen vilja veta…. varför är vi kvinnor så överanalyserande???
Sitter på Facebook och snackar med Hockeykompisen och han länkade ju Daughtry´s nya låt… Sätter mig och börjar klicka mig genom hans gamla låtar bara for old times´ sake och vips så hittar jag en ny till:
Asså… Han är fan min våta dröm. fortfarande…. Sjunger som en GUD, kal på huvudet och tatueringar..
”I´m in heaven”
Då dyker en ”gammal” kontakt upp på msn (vilket jag inte ens uppfattat har startat upp) och vi uppdaterar lite vad som hänt det sista. Han är fortfarande intresserad av att dejta mig. Men jag var inte intresserad då pga 2 olika anledningar. 1. Han har hår.. moahahaha.. nej skojar bara.. han ser okey ut men inte så där så man blir jätteintresserad. 2. han spelade rätt mycket på sex förr… o sånt stör mig.
Jag sa till honom ikväll, att jag lagt ner allt som har med dejting att göra (nästan sanning väl?? Jag menar, det är ju tomt på dejter här ju… ) Att jag lägger fokus på mig själv istället.. försöker få honom o fatta att jag menar allvar… får då svaret
- tror att du vill ha närhet o sex lika mycket som jag… varför inte testa?
Asså, står det i pannan på mig att jag bara snackar skit?!?!
Man kan ju fundera….
.. men det är klart, hade han sett ut som Daughtry så kanske jag hade gjort ett undantag… hehe*
Jaha ja… Kikade in en snabbis på detingsidan som jag fortfarande är aktiv på och där det står klart och tydligt att jag är främst ute efter Vänskap (ändrade det ju när jag bestämde mig för anti-dejting-perioden)
En kille skriver till mig:
-trevligt att du söker vänskap som jag…. Vi får allt bli vänner..
Ett par meddelanden fram och tillbaka, alldagliga saker och så skriver han sen ”… hade det vart helg, då kunde jag vart där så kunde jag haft dig i knät, då du.”
Asså vad är det med människor???.. Är det konstigt att jag backat från nätdejting???
Jag svarar något kort och får då tillbaka:
Fy helvete vad du är tråkig!
Först tar du kontakt, sedan kommer inga frågor. Jag spyr…
Vad tror du egentligen, att allt är enkelriktat…
OM jag nu inte hade frågat något, OM jag inte hade gjort något för att föra samtalet framåt hade jag förstått hans irritation.. men att skriva så hårt som han gör???
Ännu ett ufo…. Vill inte den där planeten ha tillbaka alla sina invånare????
Man brukar ju säga att ärlighet alltid är bäst????
Ibland kan jag tycka det är bättre att fortsätta vara tyst.
Jag tror på ärlighet framför allt.. men samtidigt kan jag undra varför det kommer så sent ibland??
Jag fick idag ett mail från denne man, med en förklaring varför han hade gått under jorden, han hade träffat någon som hade kommit att betyda något för honom. Lycka till är ju första tanken men samtidigt så undrar man ju varför mannen mailar NU, nästan en månad senare som jag mailade lite kort och undrade varför han hade tagit en time-out.
I min hjärna har jag redan stängt av det lilla intresset som fanns med tanke på att han faktiskt försvunnit från sajten och att han sen inte svarat.
Kul för honom att han träffat någon, det tycker jag verkligen och eftersom jag ändå är i min anti-dejting-period så var det ändå inget aktuellt så.. tycker bara det är tråkigt att nån går under jorden på det sättet trots att man faktiskt snackat väldigt mycket under en lång tid.
Jag håller med MiauMiau´s åsikt om att det finns konstigt beteende hos män där ute (nätet), när de visar sig väldigt intresserad ena dagen för att dagen vara totalt tvärtemot.
Tack gode gud att jag inte är i ”dejting-fasen”.. Jag finns ju på en sida och det är mest bara för att spana läget, snacka med några fåtal, för snacket skull, att fördriva tid en kväll när det kanske inte finns något att se på tv. Men även om det är en ”seriös” sida så ska jag helt klart hitta något annat ställe när jag väl ska ge mig in i dejtingvärlden igen.. för det är jävla va konstiga män är, jag har ju berättat lite om dem.
4-timmarsmannen, han som jag sen flippade ut med natten efter att väninnan kom hit. Vi gick från väldigt mycket kontakt, så även efter den natten. Han började sen jobba efter sin semester och har i stort sett lämnat nätet. Det har jag FULL förståelse för, men efter all den kontakten så skulle i alla fall JAG meddela varför man försvinner.. men men.
Sen är det han som jag NÄSTAN träffade när han hade vägarna förbi, han som ändå kunde tänka sig åka fram och tillbaka för en fika (bor 15-20 mil härifrån) med mig. Vi hade ett väldigt frekvent mailande, ett sånt sunt vanligt chattande. Han bad om min mail/msn och jag gav det men har inte hört av honom den vägen. Häromdagen såg jag att hans nick på sajten är ”pausande”… Ehhh.. samma sak där.. man kan väl för i hela friden säga till innan?? Jag mailade honom för ett par dagar sedan (på msn-adressen) och frågade bara om han hade gått under jorden. Inget svar alltså.
Sen är det ICA-mannen, han som sa att han känner igen mig därifrån… han har iofs inte hållt kontakten på ”Normalt” sätt.. han skickar ett mess 1 ggn i veckan med ”när ska vi ses?”… Jag har försökt förklara att bara för att han känner igen mig så säger inte jag ja till ett möte, jag vill ju ta reda på om han är intressant nog att träffa… till slut så slutar det med att han blockerar mig… haha* … Jaja
Sist, men inte minst… ytterligare en 190+, 100 kg muskler och rakat huvud… (jaaa, jag vet, visst är jag enformig??.. haha*) .. han är nog den som jag pratat längst med, han bor dessutom i mitt ”område”… vi har hela tiden hållit det på en bra nivå, pratat om allt möjlig.. helt plötsligt så är han inte inloggad på LÄNGE.. men sen kommer han in och berättar att han är ”nere” pga olika orsaker.. ett plus till honom att han ändå berättar LITE varför han inte är anträffbar.
Konstigt vad ett ställe kan dra till sig konstiga människor, med tanke att både Ensamma Pappan och Handyman finns där (fortfarande inte inloggad sedan 110208).. eller så står det något i pannan på mig som gör att jag drar åt mig den sortens män?!?!
Påminn mig att byta sajt den dagen det är dags igen.
Ibland känner jag mig SJUKT velig… ena dagen har jag full fokus med vad jag vill med mitt liv.. för att dagen efter sitta som ett frågetecken?!?!
Det här med män:
Först och främst vill jag ju ha MrRight.. men med sitt track-record så vågar man ju fan inte utsätta sitt hjärta för det… livrädd för att gå på en mina igen.. sen ska man ju dessutom HITTA den där personen med… *ser mig om*
När jag känner svårigheten med det så skulle jag kunna tänka mig ha en ”KK som dessutom är en myskompis” .. Jag vill ha sex, men jag vill dessutom ha mysstunder i soffan framför tv:n.. laga mat ihop… och sakerna.. men ändå inte känna att kärlekskänslor är inblandade… men samtidigt så är det svårt att hitta den personen med, plus att man är rädd för att det ska uppstå känslor för nån.. men inte för båda…. *nervöst*
Så det sista… enbart KK… för man har ju behov… de kommer mer och mer nu när det gått 5 månader sen mannen.. (tänk va tiden tickar på.. ) … men jag klarar inte av detta heller… det är bra precis i stunden… men efteråt då???…. Neeeej… då känner man sig kanske tillfredställd kroppsmässigt men urlakad känslomässigt.
Hur man än gör… har man arslet bak.
Sen velar jag det med vikten…. ena dagen… ”detta är jag, take it or leave it, jag är nöjd med hur jag ser ut” .. för att nästa dag tycka allt är pest… Väninnan som kom hit igår snackade om VV… funderar på det… men jag tycker ju sånt är skittråkigt… men äta måste man ju.. och eftersom jag tänkt över det där med maten, så kanske det är rätt??
Så sist.. träning... jag HATAR träning.. ena dagen så låter det ”jag har min hund som ser till att jag kommer ut och rör på mig.. ” … och nästa dag… det är skillnad nu när kroppen är van med promenaderna mot när jag skaffade henne, då rasade det kilon från min kropp.
Så.. vad ska jag göra????
I vilken ordning??
Träna, äta bra, ha massa sex… och sist KÄRLEKEN?????
Hela mitt liv är bortförklaringar nuför tiden
Jag läser hos ett par hos mina kära bloggvänner att de har hamnat i sitsen där man blir påmind om hur OLIKA vi är, män och kvinnor. Hur vi kvinnor kan vända ut och in på en känsla för att sätta ord på det och hur mannen gör allt för att försöka hänga med i det hela… hur han försöker sätta ord på en känsla som de kanske iofs har.. men har svårt att uttrycka, få att få oss att tro på det.
För vi använder olika språk
Det vet vi… och det har vi fått svart på vitt när John Gray kom ut med ”Män är från mars kvinnor är från venus”
Så varför stångas vi med detta, gång efter gång???
Varför går vi in i den fällan?
Vi borde veta bättre…
Vi VET ju när vi går in i en relation att detta är mer en regel än ett undantag?!?!… Vi är starka kvinnor när vi går i relationen… och sen händer det något… hjärncellerna får ”tupp-juck” och vi börjar ifrågasätta och klanka ner på männen.
Och GUDARNA ska veta att jag har stått där längst fram i kön och ifrågasatt….
När man är mitt i det… då glömmer man alla vettiga tankar… står man däremot utifrån och ser in.. då ser man ju hur mannen faktiskt försöker.. han vänder och vrider så gott HAN kan…. men ändå så är det inte tillräckligt.. för det är ju inte på ”vårt” sätt… det är inte VÅRA ord..
Jag förundras.. varje gång… och HOPPAS att jag ska veta bättre…. nästa gång.
Nu vet jag…. Nu fick jag en aha-upplevelse.
Jag vet varför jag är så jävla velig i allt jag gör….. Jag vill leva i drömmen.
Jag hittade en ny annons om boende igår, i centrala stan… cykel- och gångavstånd till centrala delarna.. nära sonens skola, nära allt… Och jag slängde iväg ett mail… mottagaren var en kvinna.. jag tänker att jag nog ligger bra till, medelålders kvinna med halvvuxet barn.. Det enda som kan vara emot mig är ju hunden, inte alla vill ha hundar runt sig.
Jag kollar kartan… börjar drömma mig bort.. mot sommaren, cykelturer till stan, till slottskogen… till den där tillhörande trädgårdsplätten som hörde till lägenheten.. till en eventuell hängmatta man kan ligga i och vila i… till närheten till min sons andra hem…. till ljumma sommarkvällar när man kan cykla ner för att ta en öl och titta på folk.
Jag börjar sen tänka på anledningen till mitt förra inlägg…. drömmen om den perfekta mannen… drömmen om HAN som är rätt för enbart mig… som handen i handsken
… och jag slås av att Jag vill leva i drömmen
För lika lätt som jag hamnar i den drömmen…. lika lätt och hårt kommer jag ner på jorden…. för jag vet hur LÄTT den där drömbubblan kan explodera…. *POFF*
Vad tycker ni?