Jag har alltid levt efter att man inte blir utsatt för mer än man pallar med.. det finns de som bryter ihop för minsta lilla och andra som klarar saker som man tror är omöjligt. (nu pratar jag om motgångar om någon inte fattade.. *L*)
Jag läste den otäcka historien hos Turn och det får mig att tänka på min barndomsväninna, alltså inte hon som tagit hit sin Tunisier och inte går att nå för hon är bland de rosa molnen, utan den gemensamma väninnan som vi har som också var med på festen uppe i Västmanländska skogarna för ett tag sen.
Hon är en liten späd kvinna med skinn på näsan. Hon har 4 barn med 4 olika män och det är ändå ett under kan jag tycka att hon står på sina ben just nu.
Den första sonen fick hon när hon var 18-19 år, vi bodde i Gbg och han var ingen snäll man, jag kommer ihåg en midsommar när jag fick åka och hämta henne för att hon var så misshandlad, han hade bland annat slagit henne i huvudet med en väckarklocka så den blev helt intryckt (en sån gammaldags med klockor ovanpå klockan och den gjord av hårt materiel, inte sån plast som allt görs i nuförtiden) Hon tog sig ur relationen och flyttade ”hem” till Västmanland igen.
Barn nr 2 får hon med mannen hon träffar där, en man som var alldeles för hård på alkoholen visade det sig, även han misshandlade henne men innan hon hinner lämna honom går han ut i skogen och hänger sig. Bara så där, ingen förklaring eller något.
Hon får sedan barn nr 3 med den ”vettiga” mannen i hennes liv, han blir dessutom pappa till de som hon har innan, för den första vill inte ha något med sin son att göra och den andre är ju faderslös. Hon får leva lyckligt några år men sen lämnar han henne för en annan kvinna.
Hon träffar då man nr4, och blir med barn på en gång och den relationen var slut innan sista barnet kom till världen. Med denna man har hon fått strida i rättegångar och allt möjligt, för han har gett sig fan på att göra livet till ett helvete för väninnan (man kan ju fundera på varför med tanken på att hon aldrig nekat honom ha sitt barn)
Hon har hela tiden tagit hand om sina barn (och de är fina väluppfostrade ungar hela högen), låginkomsttagare och fått vända på alla ören som hon haft. (vilka diskussioner vi hade på balkongen den kvällen med barndomsväninnan som har det förspänt med sitt ex, han som betalar allt, om vårt sätt att se på att försörja sin familj) Hon började plugga för något år sen och i vintras fick hon ju sen veta att hon hade cancer… en jobbig och strulig tid med massa provtagningar och utredningar vilket gjorde att hon inte haft ork att söka sommarjobb, hon har lagt all sin tid på sina barn och försökt komma genom skolan så väl hon kunnat.
Hon tar sin mössa i hand och knackar på dörren hos soc – och får avslag. Hon får tydligen ”skylla sig själv” för att hon inte sökt jobb. Sen spelar det ingen roll att hon har 3 hemmavarande barn, papper på hennes sjukdomshistoria…. det är stenkört. Så nu är hon rädd att hon blir vräkt eftersom hon inte har pengar till hyran under sommaren.
För någon månad sedan ringer hennes syster och berättar att väninnans systerdotter ligger inlagd här i Gbg, det verkar vara leukemi. Flickan är bara 3-4 år sen och väninnan är hennes gudmor. Väninnan sitter ju 70 mil från Gbg och dåligt med pengar.
När man sitter i den sitsen (eller som när jag hade det när jag satt och inte visste vart jag skulle bo) så är det svårt att hålla en bra kommunikation med sådana som gnäller om sol eller inte ute, om ex som bråkar om småsaker.
Jag lider med henne just nu… Gumman då.
.. för det gör verkligen jag.. 
Vad tycker ni?