Pratat allvar

image

Jag o junior har pratat lite allvar, angående döden o organdonation. Det var en kampanj på stan igår när han var på stan igår o han fick med sig en liten folder om detta. Han berättade att han gärna vill donera OM det skulle ske.. att Han vill bli bränd o utspridd nånstans,,, havet tyckte han lät bra. ”Det spelar ingen roll, bara jag inte blir nedgrävd”…. han vill brännas menade han. (Blir man inte det per automatik nuförtiden)

Jag berättade att jag för flera år sen anmälde mig till donationsregistret… kommer ni ihåg när man hade det röd/gröna kortet som man skulle ha i plånboken? Där tog jag ställning… blev den så mycket enklare när man anmälde Sig till registret. Jag tycker det är rätt coolt att veta att mitt hjärta skulle slå vidare i en annan människas kropp efter min död. Så meningsfullt… verkligen som att ge liv.

Det jag blir bedrövad av är siffrorna av hur många som är positiva till organdonation, kontra hur många som är registrerade. SKÄMS på er som kan tänkas ta emot men inte att ge… Den siffran kan inte enbart kopplas till ovisshet.

Så… är du i situationen att ”jag ska… ska bara…..” …… Gå in direkt o aktivera ditt val för bövelen!!!!

Annonser

7 thoughts on “Pratat allvar

  1. Håller med dig.
    Om olyckan skulle vara framme så jag inte klarar mig, så skulle ingen bli gladare än jag om någon annan fick leva vidare med något av mina organ.

  2. Jag har redan gjort det och Mini har sitt donationskort kvar sedan länge. Tror dock inte att han reggat sig på sidan än. Tack för påminnelsen. Ska peta lite på honom så att det blir gjort. 😀

      • Det finns ingen undre gräns för att anmäla sig till donationsregistret, men det är ju en fördel om man pratat igenom det med sina föräldrar så att de vet vad som kan komma om det vill sig riktigt illa. Jag och Mini tog ställning när han var 12 och jag pratade med honom igen om fick honom att fylla i ett kort till när han var 16, för att det skulle vara aktuellt fortfarande. Nu är det dags igen. 🙂

  3. Jag tillhör de där som tog ställning redan då kortet i plånboken kom. Jag förstår och respekterar dem som säger nej, men då är frågan om de verkligen ska ha några orgn själva när de krisar. Jag måste säga att jag kan helt enkelt inte förstå dem som är villiga att ta emot men säger nej till att ge själva. Mycket intressant att höra den förklaringen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s