Att ha en pappa men ändå inte.

BARNFAMILJ

En dag som denna så tänker jag på min s.k ”Pappa”.. Han som finns där i Storstan men som jag inte har någon kontakt med.  Att relationen mellan oss är NOLL är mitt val och inget jag ångrar.  Att han sen betett sig mot Junior är en helt annan femma. Det gör ont i hela mitt hjärta, det kommer jag aldrig förlåta.

Den starka känslan är så fast förankrad i min kropp att även om jag mot förmodan skulle försöka ge honom en chans så skulle den aldrig vara komplett. Det skulle alltid finnas en del i mig som hade den där hatkänslan.  Såra mig – fine.. men såra mitt barn o jag hatar till jordens ände.

Just det att känslan till sina barn nog är det största man kan tänka sig..  när en förälder förlåter sitt barn så är det på riktigt.   Denna insikt blev väldigt stark idag när mamma ringde o tjötade.  Hon och jag som hade en jobbig tid när jag växte upp.. hon anammade sin roll som mormor till fulländning… detta gjorde ju att jag kunde förlåta och gå vidare med den relationen därifrån.  Med det sagt inte samma sak som att jag lyckats förlåta helt o hållet… Med tanke på förra julen.. Den kaotiska händelsen som hände mellan mig och min mamma… som gjorde att vi inte pratade med varandra på nästan 4 månader.  Jag försökte prata med henne men hon var inte redo… MEN.. när hon väl var redo så var det ”all in”….  Inte en uns av känsla av att hon fejkar utan det känns verkligen ärligt.

Jag fick den känslan bekräftad när hon idag frågade mig om vi skulle fira jul ihop i år igen.

Jag blev så snopen!!!…. Jag hade ALDRIG I MTT LIV kunnat gissa att hon skulle ställa den frågan.  Redan Julen efter alltså.  Detta år tillsammans med Junior förstås o vad jag förstod på min mamma så var det Juniors krav… att min mamma kommit över händelsen fick jag även bekräftat när hon säger ”Ja o då kan vi ju ändå inte dricka något”.…  för jag har ju aldrig varit den som druckit när Junior varit hemma.  Det är vi nog väldigt överens om, att anledningen att kaoset exploderade förra julen var pga alkoholen.. Sen att det fanns en anledning till varför jag exploderade är ju en annan sak.

Alltså… Min pappa skulle jag aldrig kunnat förlåta.

Min mamma har förlåtit mig helt ut för mitt agerande förra julen (även om vi pratat ut om VARFÖR jag gjorde det) o jag kan nog enbart säga att det handlar om mor-dotter-relationen som hon värnade om.  Hade det varit någon annan så hade hon gladeligen bett fanskapet dra åt helsike o inte sett sig om.

Jag svor på att aldrig hälsa på hos min syster och dess familj efter en händelse som skedde när Junior var 3 och min systerdotter var 1..  Jag har än idag, nästan 15 år senare aldrig sovit hemma hos dem.. Knappt varit där ens.. Jag har varit där 1 gång på 15 år.  Idag har jag ju förlåtit henne men det har aldrig kommit ett tillfälle att åka dit.  Hennes beteende handlade ju om Junior – därav den hjärtskärande känslan.

Jag är en sån människa som lätt kan förlåta människor om  man sårar mig ”lite lätt”… Har man dock sårat mig in i själen så finns det ingen återvändo.. Det har med tilltro till människor det handlar om.  Men jag är säker på att jag kan vända ut och in på mig för att rätta till en eventuell dålig relation med Junior. Han som faktiskt betyder mest för mig.  På ett helt annan nivå än vart Jazz, mamma. vänninnor eller övrig släkt finns.   Men det är väl precis så det ska vara?

Annonser

One thought on “Att ha en pappa men ändå inte.

  1. Precis som det ska vara. Barnen kommer före allt annat och ve dem som felar mot dem. Mödrar är tigrinnor när det gäller sina barn. Det är nog män också, men det verkar ändå vara på ett annat vis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s