Brevet

Nu tror jag att jag komponerat brevet till det jag vill ha sagt:

 

Hej Pappa

Jag har förstått att du haft ett jobbigt år och då åren går fort så vill jag på något sätt sätta en punkt för allt, en gång för alla.

Jag vill tacka för att du fanns där under min uppväxt, att du var min bundsförvant mot min mamma när vi bråkade som mest.  Jag vill tacka för all tid du lade på alla samtal som jag sen är säker på att det är anledningen till varför jag idag är en ”lyssnande person”.   Jag vill tacka för alla gånger du stod bredvid någon fotbolls-eller handbollsplan och supportade mig precis som en pappa skulle vara. Jag vill tacka för de fina minnena jag har av våra skidturer i skolan med tillhörande choklad med ostmacka . Du var en mycket bra pappa,  det kan ingen ta ifrån dig, med eller utan gener.

Jag vill även tacka för alla de gångerna som du körde från Stad1 och Stad2 för att hämta mig och Junior  för att vi skulle kunna träffas.  Jag vill tacka för de åren du gav Junior och där han kände sig älskad och speciell, för det gjorde han.  Hans morfar var viktig och det är även därför jag skriver detta mail.

Jag förstår inte helt enkelt.

Jag hade aldrig kunnat gissa att NI släppt taget om honom så som ni gjort.  Det rimmar så illa med ert ”Våra barnbarn är vårt allt”… Men Junior var tydligen inte inräknad som barnbarn.  Ni har andra barnbarn som betytt mer men Junior har bara haft en morfar. En morfar som vänt honom ryggen… utan att ens förklara varför.  Jag frågade till och med Juniors Pappa och Styvmamma hur det var att träffa er när ni hämtade Junior men de sa att du var samma gamla glada . Därför blir det ännu mer förvirrande.

Min egna syn på det är att ni straffar honom för något som jag gjort och är det så, så är det fruktansvärt.  Ni har båda två vid flera gånger sagt att jag och Juniors pappa  skött vårt föräldraskap bra med tanke på att vi aldrig pratar skit om varandra inför Junior och DET är något som vi vidhållit vid. Det sättet har jag fortsatt med även när det skar sig mellan oss (vilket jag tar på mig hela ansvaret över)  men jag såg till att Junior sattes på tåget till dig med ett leende på läpparna för jag visste hur mycket han tyckte om att komma till dig. Jag har hela tiden pushat för att han skall ha en relation med dig.

Om han på något annat sätt gjort att ni valt att vända honom ryggen så är det fruktansvärt småsint av er att bara låta det rinna ut i sanden på detta sätt för jag håller med en terapeut som vi hade för ett tag sen, en underbar man som såg till att vi haft en bra grund att stå på.  Han sa till mig en gång  ”Det är ALLTID den vuxnes ansvar att sätta stämningen mellan barn och vuxna” och det är mitt motto när det gäller Junior.

Att 2 så pass kloka och intelligenta personer som ni kan kapa bort ett BARN så som ni gjort är mig en gåta.  Han som inte velat annat än haft er i sitt liv.  Att han tog första kontakten förra vändan när han kom upp till er och tillbringade tid med er. Han kom hem och var glad och såg fram emot den där trippen ni skulle göra ner till Göteborg, ta med Kusin1 och tillbringa den med Junior, han såg fram emot att få visa er HANS stad.  Men istället väljer ni att inte prata med honom mer.   Han går så långt att han skriver ett meddelande på Facebook till både dig och Frun om hur han upplever det, att han är ledsen och inte förstår och vill veta vad som hänt.    Det behagar ni att inte ens svara på.   Jag försökte avdramatisera att ni kanske inte läst hans meddelande men att båda två ”lyckats” med det är orimligt i mina ögon, speciellt under den tiden så var ni båda aktiva på FB.  Som sagt – åren går och jag vill på något sätt förmedla hur illa ni behandlat Junior och hur ledsen han har varit för det.

Sedan ni raderade honom i ert liv så har livet gått vidare här i Göteborg, Han är en mycket fin ung kille som är vuxit upp till en mycket snäll, rolig, social kille som är skötsam. Han går en estetisk gymnasielinje tack vare teatern i sitt liv.  Han har hållit fast vid sin kampsport, gått från karaten till Kickboxningen som han tränar flera gånger i veckan.  Han är en ”late-bloomer” och har precis skjutit iväg i längd efter att ha varit kortast i klassen i flera år. Numera är han lika lång som mig.   Han har även blivit storebror till en underbar liten tjej som heter Lillasyster som nu är 1 ½ år.

Jag inser också att åren går och jag vill inte sitta där sen i framtiden och önska att jag HADE kontaktat dig medans tid fanns. Detta brev är inte till för att söka en kontakt för min del, det enda svar du kan lämna är direkt till Junior. Han vet heller inget om detta brev och kommer heller aldrig få veta det för det räcker med den besvikelsen han känner utan att han även skulle få veta att jag skickat detta meddelande för att sen inte få något svar efter det heller.

Skulle du mot förmodan kontakta honom så får du nog räkna med att frågor kommer, för vi har uppfostrat honom att ha åsikter och att inte vara rädd att prata om dem plus att han är duktig på det dessutom.

Med dessa ord säger jag Hej Då och tackar för de fina minnena… de andra är begravna långt inom mig.

//Ia

 

 

 

Annonser

8 thoughts on “Brevet

  1. Alltså, jag får tårar i ögonen. Så fantastiskt skrivet. Så storsint att börja brevet med alla dina fina minnen, och det de har betytt för dig. Och sedan så sansat kring det som blivit fel.

    Hoppas verkligen att brevet får önskad effekt, för Juniors skull.

  2. det där med papparelationer är aldrig lätt men att det ska g å ut över junior är inte särskilt snällt av din pappa och du är en storsint kvinna som skriver till honom. All styrka till dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s