Året var -84

 

image

 Det var i början på Juni och det var avslutningen i 9:an och hela livet låg framför mig.   Jag var så otroligt trött på skolan (gjorde sen ett kort försök på gymnasiet, vård  – men kom på att det kanske inte var det mest passande för mig med tanke att jag inte klarar av blod)

Varför denna bild och detta årtal kan man ju fundera, varför detta inlägg alls?

Jo, jag har nyss kollat på filmen ”Återträffen” där jag fick mig en tankeställare.. Det handlade om mobbing, hur den som utsatts för den ser det och den som gjorde det upplevde det.. O den uppfattningen som de som stod bredvid som inte gjorde något hade det.

Jag var med i ”innegänget” i skolan,  ansågs nog vara rätt populär. Jag har aldrig aldrig varit i närheten av att vara mobbad.. skulle säga att jag heller aldrig mobbat.  Efter att sett denna film och tänkt lite så kanske jag inte är så jätteövertygad om att jag var SÅ oskyldig.  Jag skulle inte säga att jag stod bredvid och aldrig sa något heller… för jag backade aldrig från att ta ställning när någon hamnade i kläm.. Det är i alla fall så jag vill komma ihåg det.  Detta innebär inte att jag ALLTID tog den striden utan mer när det passade mig.. någon jag kände eller så, när det kom för nära helt enkelt.  Vi hade en klasskamrat som hette ”Patt-Berit”  (ett alias förstås men med någorlunda öknamn)  Jag kallade aldrig henne för Patt-Berit utan hennes namn Berit.  Denne person bodde på vår gata och vi lekte mycket när vi var små. Hon gick i en parallellklass och kom till oss i 8:an.. Då hade hon utvecklats till en tjej med STORA bröst (Hon var den första person som jag vet fick bröstoperation, för att ta bort) och hennes öknamn blev mer en vana än en ovana.   Dock aldrig för mig.  Vi umgicks inte i högstadiet men jag har heller aldrig mobbat henne (vilket hon senare bekräftat för mig) Åren innan jag flyttade till Göteborg så umgicks jag rätt mycket med henne. (Hennes karl var nära kompis med min KK jag hade på den tiden)

På vår första 10års-jubileum så åkte jag upp till Samhället jag kom från, bodde hos ”Berit” och vi åkte på evenemanget.. Jag hade skitkul och jag trodde att även hon hade det. Hon berättade för mig i efterhand att enda anledningen till varför hon ville gå på den var för att visa dem, de som mobbat henne hur långt hon kommit i sitt liv.  Hon kom inte på 20-års jubileumet och jag tvivlar på att hon kommer komma på det 30e.. om det blir något.

Hon är den enda som jag hållit kontakten med i ALLA år efter skolan.. Andra har ju kommit och gått på något sätt.

Men tillbaka till kärnfrågan… Hur säker kan man vara att man INTE varit en som mobbat??  Indirekt alltså?
Ingen kan komma ihåg allt som hände under ens uppväxt.. Vi vet alla hur lätt saker kan missförstås och tolkas på fel sätt.. Någon kanske berättar om en händelse som var tydlig i deras minne men som är noll hos mig. Man kan ha varit klumpig i sitt uttalande någon gång som upptas på fel sätt?

Jag vill ändå hoppas och tro att INGEN har ett minne av mig som en mobbare.. direkt eller indirekt.

Annonser

4 thoughts on “Året var -84

  1. Såg den idag på jobbet. Håller med dig i ditt resonemang. Om någon ansett att du eller jag varit mobbare trots att vi inte anser det själv är nog hur den mobbade kände/känner sig. Är man utsatt så är det inte bara de värsta mobbarna utan även de som inte sa något, de som inte brydde sig som anses som del i det hela. Om man har möjlighet att bryta och inte gör det är man inte lika ansvarig? Orka vi alltid stå upp för allt och alla?

    Vi diskuterade även idag hur våra arbetsplatser ser ut. Detta förekommer överallt på alla arbetsplatser men kanske inte lika tydligt som i filmen, känslan kan vara subjektiv att vara utsatt osv… I vilket fall som helst tåls det att diskutera på olika plan. Jag tyckte själv att hon var obehaglig som bara den och funderade på hur lätt det är att utsätta någon för mobbing i den meningen som att undvika, ignorera osv. Man har ju på något sätt en maktposition när man är högt upp i hirarkin. Som sagt var, det finns många synvinklar och perspektiv som man kan diskutera filmen utifrån.

    • Obehagling, precis min känsla. Jag fick lite ont i magen av olustkänsla hur hon ”tog itu” med det hela.. Fick mig verkligen att börja tänka på min egna ungdom dock.. Så nog fan visste den vart den tog.. Sen hade jag noll koll på att hon var ”den” konstnären. Klart annorlunda film i alla fall.

      • Hon är ju sjukt modig och banbrytande, vad man än tycker om henne. Måste kolla dokumentären och konstprojektet också, har bara hört om det. Intressant vinklig dock att göra en film om vad som kunde ha hänt ifall att…

  2. Ja klart intressant vinkling. Hur många mobbade människor skulle inte vilja ha den där möjligheten.. Att senare när de är starka nog kunna TALA om hur illa de hade känt sig behandlade. Att konfrontera sina mobbare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s