När man blir så arg så man börjar gråta

Jag har jobbat så hårt genom åren att jag varit så frustrerad att jag slitit mitt hår, jag har tagit så mycket skit tillfälligtvis men jag har ändå känt att det aldrig varit personligt – mot mig liksom.

Idag dock

arg

Att vi är överbelamrad av jobb hela min avdelning är en sits vi suttit i ett tag, det känns som vi liksom aldrig kommer ikapp. Däremot så har inställningen hos oss alla varit att ”NÄR vi kommer ikapp så kommer detta bli bra”

Mitt jobb har det sista tagit hjälp av en konsultfirma som skall hjälpa oss reda ut detta. Den firman består av 2 män varav den ena (Konsult 1) är den som jag fick prata med vid första tillfället (strax efter att jag brutit min hand) och jag var lite disträ då pga smärtan men förklarade klart och tydligt hur vår arbetssituation såg ut.  Redan då fick jag en lite osäker syn på honom då han istället för att vara på ”vår” sida och ha förståelse för oss istället ville få mig att förstå hur Säljarna hade behåll för sina krav på oss. Han noterade och den andre personen noterade vad mina kollegor hade på hjärtat. Utöver detta har dessa två suttit och lyssnat på våra samtal för att utröna om vi kan göra saker annorlunda.

Idag hade vi ett uppföljningsmöte på lunchen där de redovisade lite om vad de hade kommit fram till, vilka problemområden vi har (vilket vi redan vet liksom). Efter den timmen så delades vi upp i 2 grupper om 3 personer där de ville göra en aktivitet på 30 minuter.  Mitt gäng startade först och den andra gruppen gick ut och jobbade.  Konsult 1 började berätta att vi skulle brainstorma – att med notisar notera vad som krävs för att vi skall få en fungerande Kundtjänst. Men först skulle vi tänka för oss själva i 3 minuter och skriva våra egna personliga 3 notisar.

Här började problemen – Jag fattade liksom inte syftet och frågade vad han menade, för han har ju redan noterat våra problempunkter. Han repeterade det han hade sagt innan och jag förklarade ännu en gång att jag inte förstår, vill han veta vad jag behöver, vill han veta vad VI behöver, vill han veta vad Gruppen behöver osv… Hans var blev ” Vad ni vill”

Nu började även min kollega (som började 2 veckor innan mig) att säga att även HON inte förstår uppgiften och Konsult 1 börjar bli irriterad och börjar avbryta min kollega som säger till honom att inte avbryta henne när hon pratar varpå Konsult 1 säger till henne i stort sett att vara tyst och säger till oss igen i SAMMA ord hur han vill att vi skall göra. Han tycker vi är omöjliga, jag förklarar för honom att om 2/3 av gruppen inte förstår uppgiften så ligger inte problemet hos OSS utan honom som inte kan lämna en förklaring för vad han vill att vi skall göra (Under tiden har jag dock skrivit mina 3 lappar)

Min tredje kollega börjar prata och förklara lite om vad hon skrivit på sina lappar och då sitter jag helt tyst, säger inte ett dugg. Konsult 2 (som var hos oss i fredags och hade lunchmöte) börjar prata och säger sedan lite mer om hur de hade tänkt detta med brainstormingen.  Då säger jag till honom att jag är för Brainstorming men att göra en sån sak hade varit bättre om vi vore hela gänget plus att vi hade mer än 30 minuter på oss, typ en hel konferensdag  En tanke föder ju ofta ytterligare en tanke. Men att ha det på detta sätt, 30 minuter varav 25 minuter gått till att försöka förstå uppgiften gör det stressigt värre. Konsult 1 börjar avbryta mig med en irriterad röst varpå jag sa att nu pratar jag, han får vänta.  Han säger då

– Du pratar ju hela tiden.

Där gick Ia i taket, jag kan ta skit från kunder, jag kan skit från chefer, jag kan skit från Säljarna men jag tänker Tamejfan inte ta skit från en sådan liten jävel som är där och skall hjälpa oss. Jag reser mig upp, rafsar ihop mina saker och säger

– DETTA tar jag inte!!

Lämnar mina notislappar till Konsult 2 och går ut med tårarna i ögonen.  Jag blev så arg jag att jag började gråta.

Väl utanför så sitter mina andra kollegor i telefon, så även min chef. Jag ville berätta för henne innan jag åkte hem, min story men hon pratade hela tiden.  Jag berättade för en annan kollega innan jag precis skulle gå. Då kommer min andra kollega som var med på mötet (som också ifrågasatte hans förklaring) utrusande från mötet och storgrät.

Vi gick ut hon och jag,  hon grät för hon var arg hon med, han hade fortsatt hoppa på henne med. Hon hade förklarat för honom att både jag och hon VILLE ha hjälp, vi VILLE se förändring, var glada att de var där för att hjälpa OSS.  Vad säger karlsloken då?

– Du och Ia kom in med en dålig attityd hela tiden (Dvs inte bara med denna uppgift)

…. och jag ville gå upp och strypa karln.

Efter 5 minuter kommer Konsult 2 ut till oss där ute och vi pratade med honom, hur vi upplevde Konsult 1 arroganta sätt, klart han slätade över det med ”sånt kan hända, det blev fel”… Konsult 1 lyser med sin frånvaro.  De skall gå in, jag skall åka hem. Vår chef kommer nerstressande just då och undrar vad som hänt. DÅ konsult 2 står där kändes det lite weard och står och berätta plus att han pushade henne på att Konsult 1 sitter i konferensrummet för att få prata med henne. (Som var hans förklaring varför HAN inte kom ner och bad om ursäkt)

Jag åkte hem och lade mig – skall ta detta med chefen imorgon även om jag vet att kollegan redan återberättat vad som hände.

Men denne person kommer jag inte ha något förtroende för – någonsin – Jävla idiot.

Annonser

One thought on “När man blir så arg så man börjar gråta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s