Allvar. 

Jag vet inte om jag skrivit om detta förut. .. med så pass massa års bloggande så har jag nog det.  Det är något som finns i mina gener och familjeliv och som inte är något som jag håller in med.  Inget jag pratar vitt och brett om men talar gärna om när samtalsämnet kommer upp.  Allt för att ta upp det på ytan.

Det gäller ämnet som ”Djävulsdansen” pratar om denna säsong, om psykisk ohälsa

Såg ni inte gårdagens program så kolla den på SVT Play.

Bland annat så var ”Takida-Robban” och hans Sussie – aka  ”Curly Sue”  De berättar öppet om deras liv tillsammans, om biopolär som han lider av och hennes liv som medberoende.  Så jäkla starkt program och så stark hon är den kvinnan.   Väl värd att se alltså.

Och vad har då detta med mig att göra,  inte så direkt iofs.  Jag lider inte av någon psykisk ohälsa men det finns i mina gener.  Min mormor var Manodepressiv och tog till slut livet av sig – 2 månader innan Junior föddes.  Tack vare att den lille knodden dök upp så blev mitt sörjande så mycket lättare om man jämför med min syster till exempel.  Min mormor var en väldig viktig person i både min och min systers liv.

På något konstigt sätt så kände jag någon koppling mellan henne och min son när han föddes, svårt att förklara och kan lika väl vara något som jag inbillade mig men det spelar egentligen ingen roll för det hjälpte mig med min sorg.

När Junior var 1 ½ så var han med min mamma till kyrkogården första gången (Vi bor inte i närheten)  Min mamma stod och fyllde på vattenkannan och Junior sprang in på kyrkogården och ställde sig och pekade på mormor och morfars gravsten och sa ”Dääääää”  Min mamma som INTE tror på något alls blev skiträdd… Själv tror jag det var något annat.

Nu var gravstenen inte så långt in på kyrkogården men ändå.

Men tillbaka till psykiska ohälsan som finns i mina gener – min mormor hade det ja,  min älskade morbror har det han med.  Jag tror inte att någon i min generation har fått det men kan gissa mig till att en av mina kusinbarn har det, eller har större dos av det än vi andra

Däremot har jag alltid känt av ett mörker,  jag är ju känslig av typ nedstämdhet men det är jag väl medveten om,  inget som jag känner är i närheten av det min mormor hade. När detta med mormor hände så pratade vi väldigt mycket om detta, om vi skulle ärva det eller så. Min mormor fick det i samband med att hon fick sitt första barn, min mamma.

Mamma, min syster och jag har alltid pratat om att OM vi skulle märka av ändrade tendenser så skulle vi prata om det, inte skjuta det under mattan. Men som tur är så har det aldrig behövts.  Jag har ju alltid varit ”svarta fåret” som gått min egna väg.. som flyttade hemifrån så fort jag kunde medans min syster bott ensam 3 månader av sitt liv.  Jag har sökt ”meningen med livet” under en längre tid när jag läste mycket och tog till meditation och allt möjligt.. Min syster är mer ”ytlig” och sökt sin mening i shopping. Hon ringer dessutom mamma typ 3 ggr om dagen – själv ringer jag min mamma max 3 ggr i månaden.  Vi är väldigt olika.

Pga den psykiska ohälsan som jag har i mina gener så var det nog lite därför som jag blev lite panikslagen när Junior ringde mig och berättade att han mådde dåligt för några veckor sedan, att han inte kände igen sig själv.  Vi pratade om det men som tur var så var det nog bara att han hade jobbat för mycket och han behövde lite time-out bara.

 

Annonser

3 thoughts on “Allvar. 

  1. Jag som levt som medberoende till en sån man vill absolut inte se programmet. Idag vill jag (det låter elakt jag vet!) inte ha något att göra med den typen av personer. Jag orkar inte, jag får panikångest av att vara nära såna. Sista året med exet ville jag bara dö själv för att komma bort och idag fattar jag inte att jag var kvar så länge. Personligen ser jag det som en svaghet att stanna kvar – man är medberoende. Det har inget med att vara stark att göra.

  2. Väldigt bra program, tycker jag. Starka historier och mycken kärlek, kändes det som. Och jag är ju (som du och som alltid) övertygad om att det är viktigt att prata om det.

    Själv var jag i många år nära min mammas depression. När jag började ta stryk själv var jag tvungen att säga upp mig ”som behandlande läkare”. JÄTTESVÅRT! Men annars kan den drunknande dra ner räddaren också. (Dessutom funkade det inte: varken hon eller läkarna lydde mig…)

    Det jag då saknade mest var stöd som anhörig, hoppas det finns idag. (Åtm på nätet, ju.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s