När besvikelsen drar i en. 

Att igår var en pissdag är bara förnamnet.  Innan samtalet med barndomsvännen så vaknade jag och gick upp för att få till jobbet och fick sånr anfall av besvikelse att mina familjemedlemmar skall tacka gudarna att de inte varit hemma.  När man gång på gång på gång tar upp problemet, dessutom ett stort problem och ingen av dem lyssnar, eller Jo.. då när jag säger det o sen går det 2 veckor så är det likadant igen.  Det stora problemet är att det bara är jag som städar och plockar här hemma.  Jag har bett, bönat, skrikit, gråtit osv… Men icke. Det är tydligen min kvinnliga lott här hemma.  O Jazz är faktiskt värst, mycket värre än Junior. Junior försöker ändå att komma ihåg och gör sitt bästa. Honom hotade jag ju för några år sen om ”böter”  och då fixade han det långt framöver. Nej, nu faller han tillbaka när han ser att Jazz skiter i att plocka bort efter sig.  

Igår morse vaknade jag till detta. 


Jag SKULLE ha fixat mat till jobbet med fick istället ta med mig en hög med frukt för mer hann jag inte då jag fick plocka in en del av disken i diskmaskinen för att starta den, skriva 2 sms med 2 sanningar.  Till Junior skrev jag att antingen får han flytta hemifrån, betala mig 1000 kr extra i månaden för att jag plockar efter honom eller skärpa sig.  Jag skrev att jag var jättebesviken och framförallt ledsen för hans o Jazz beteende när de sårar mig så.  Till Jazz skrev jag att jag orkar inte mer, att jag flyttar för tydligen så ger han blanka fan i att han gör mig ledsen gång på gång på gång.  Eller så får han stå för hyran så tar jag hand om ALL markservice, för jag är tydligen en hemhjälp här hemma.  

Åkte till jobbet o var på sånt dåligt humör , pratar med några kollegor med familj o TYVÄRR så verkar det vara ett känt fenomen. En kvinnas plats är tydligen i hemmet där hon MÅSTE vara den där TJATIGA personen. Och säg för fasiken inte att det är svårt att ändra en invand handling, att det är svårt att lära gamla hundar att sitta.  Jobbrelarerat så får man ju mellan varven ändra sina arbetsrutiner o det gör man ju utan problem, lite gnäll ja men man gör det.  Hemmets sysslor ÄR ju jobb. 

Det hade varit så jäkla mycket lättare om han kunde påtala vad han gör istället så jag kunde förstå att detta ÄR min plats. Men icke. Min Jazz är ju tyst som muren.  Så vad skall man göra liksom? 

Mailade med min gamle kollega (som gått o blivit en privat vän, henne vi hämtade ved från) Hennes svar var ett skratt typ.. o att hon är ARBETSLEDARE hemma. Att det är enda sättet att få det fungera.  Men jag VIll ju inte vara sån… Jag vill känna att folk kan tänka själv. ELLER att han säger till mig rakt o tydligt att det är så han vill att jag skall göra. (ellrr.. tror inte jag hade gillat det heller efter ett tag) 

Det går några timmar o jag lugnat ner mig o mitt dåliga samvete börjar dra i mig.. skickar ett sms var till dem då jag inte fått något svar.. först till Junior eftersom jag blir orolig för han har ju dessutom de sista 2veckorna mått psykiskt dåligt så jag blir orolig.. skickar ett sms där jag skriver att jag lugnat ner mig men att problemet kvarstår o att jag ändå vill att han hjälper till hemma. Kram kram.  Typ.  Får svar strax därefter med bland annat ”det är klart mamma att det INTE är okey med att det är så här”….. Till Jazz skrev jag något liknande.  Honom fick jag inte ett svar alls. Jag tänker att han gör som han alltid gör när jag är arg… Väntar ut mig.. tills jag lugnat ner mig o typ glömmer problemet.  Jag tänker att han kommer hem o trevar sig fram, kanske tar upp problemet, kanske börjar plocka osv… När han kommer hem så går han in i hallen, plockar med sig en lapp för att hämta en sak på posten, frågar om jag vill ha nåt från affären o går… Förstår att han är ”sårad” men det är jag oftare än han… Jag plockar bort min kaffekopp och går in  i sovrummet o lägger mig o kollar på Netflix.  2 ggr kommer han in i sovrummet, en gång för att fråga om jag vill ha kaffe, nejtack, o andra för att lägga mobilen på laddning.  Jag säger inget.  Tänker desto mer.  

Somnar… O vaknar 5.35 med värk i kroppen, märks att man lade sig i sängen 19.30. Uppe o dricker kaffe.  Det första jag ser i vardagsrummet. 

Precis till vänster om tv-möbeln har det från Jazz fyllde år (14 dagar sedan)  stått 2 pärmar som han flyttade ut från skåpet för han skulle få plats med sitt Xbox som han fick av oss l present. Där har de stått i 2 veckor utan att Jan flyttat på dem. Igårkväll så gjorde han tydligen det. Utan att jag sagt det ja. 

Sitter nu här med mitt kaffe ljus och fina tulpaner o funderar på hur fasiken jag skall fixa upp detta.  Vad skall jag göra för att få till en bättring.  Igår innan han kom hem så trodde jag att vi kanske skulle kunna lösa något utan blodvite. Nu känns det som det kan bli några jobbiga veckor framöver… Att jag spelar ett högt spel med tanke på vad jag kanske får fram. Jazz är så bra på SÅ många sätt men detta är han rent ut sagt URUSEL på… Jag kan ju inte få honom att göra saker med att be honom om det.  För när jag är lugn så tror han ju att allt är ok igen. Planen är därför att INTE vara den som ”kryper tillbaka”. Jag skall fortsätta vara denna kalla människa som inte pratar med honom förutom vid tilltal. Så kan vi gå här som 2 främlingar i samma hem.  För det är så det känns när det alltid är jag som tar upp problemen som dyker upp… O vad är meningen med att ta upp problem om den andra alltid skiter i dem? 

Så… Han vet inte nåt om barndomsvännens beslut igår.  

Jag tänker på hur jag 3ggr förra veckan skickar ett sms till Jazz o frågar om jag skall hämta honom efter jobbet för att han skall slippa spårvagnar och bussar, hur jag häromdagen sa att vi kanske kunde bruncha idag (lördag) för jag vet ju hur mycket HAN gillar det…. Detta kan han ju glömma nu. Nu skall jag bli en grinig bitch.för det är ju tydligt att det är en sån han vill ha.  

Den enda som var rakryggad tog på sig sin del var Junior.  Som jag uppfostrat. 💕 

Let THE game begin. 

Annonser

3 thoughts on “När besvikelsen drar i en. 

  1. För nga år sedan förklarade jag för de hemmaboende barnen att det från och med nu var nolltolerans för stök hemma. Det har fungerat till 90% i köket – där det märktes mest. Från en vuxen man hade jag förväntat mig 100. Inget att ens diskutera. Eller så börjar du ta betalt. Min städkille kostar 350 i timmen före rutavdrag.

  2. Själv är jag sån att jag klarar inte att gå o vara sur – mår jättedåligt av det. Inte går det över heller, innan vi har haft ett riktigt snack. Det jag lärt mig är att jag ibland måste vänta ett tag med snacket och får vara kreativ när det gäller att hitta lösningar. (Men så är vi gamla hundar också… 😉 )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s