Att för alltid vara orolig för sitt barn. 

Det spelar ju ingen roll hur gammal ens barn blir, oron kommer nog alltid finnas där.  

Vi hade redan förra veckan gjort upp om att vi skall ses idag, att jag skall hämta honom från hans jobb o sen ut o shoppa lite.  Det är nu inne på 4e veckan sedan han flyttade hemifrån o saknar honom. Saknar dagliga kontakten med honom (om än korta stunder)  Jag har även lovat mig själv att respektrera hans ”space” och inte tvinga mig på honom. Hans hem är hans så att säga.  

Vi har heller inte hittar rätt sätt att umgås då han o jag typ aldrig pratat i telefon då han funnits här hemma, plus att mitt yrke gör att jag inte uppskattar telefon på arbetstid.  

Vi sms:ar, kommenterar på Insta, skickar Snapchat och sånt   

Varannan vecka jobbar han ju en/kväll vilket gör att vi inte umgås den veckan.  Det är alltså långt från klart hur vi kommer umgås

Förra veckan så skickade jag en drös med sms som jag inte fick svar på, kunde ändå se hans liv på Snap så jag såg ju att han ”levde” Inga sådana där jätteviktiga sms utan mer bara att lämna livstecken. Till sist då skriver jag till honom att ”nu får du börja svara mamma annars kommer jag börja inkräkta hemma hos dig” med en smajlis så han skulle förstå att jag skrev det med humor… Hot ja.. men med humor.  😎 

Han svarade då direkt… Med glada gubbar o att han haft mycket på schemat o bad om ursäkt.. sen styrde vi alltså upp denna dags ”mamma-son-kväll” 

Imorse ringer han efter att jag skickat sms för att styra upp vart jag skulle hämta honom…. Han frågar då om jag kunde köra honom till vårdcentralen en sväng… Såklart, men vad e det som hänt?  Han hade ringt Sjukvårdsupplysningen igår kväll. Han börjar nå psykiskt dåligt igen…. O mitt hjärta börjar blöda igen.. han hade ju en sån dipp här i vintras som som tur var gick över. På Sjukvårdsupplysningen hade de sagt till honom att ringa vårdcentralen dagen efter eller åka till psykakuten om det blev värre.  Han valde vårdcentral. Fått en tid med läkare idag, dock bara 15 minuter men det är ändå en start.  

Som tur så är han ju så trygg med mig att han berättar sånt här, jag har ju varit väldigt öppen om vår historik i familjen. Manodepressiv finns ju hos fler medlemmar i vår familj.

Det som är tråkigt just nu är att han nu har 2 veckors semester..  på lördag åker han till Gotland med en kompis. Kommer hem nästa vecka för att bara packa om och åka till Cypern. Speciellt det sista är jag nu orolig för… Utomlands o inte vara på topp.  Jag skall prata lite med honom idag om detta… Nu vet jag att det är en bra kompis som han skall åka med.  Det känns ju skönt.  Skall fråga Junior om hur mycket kompisen vet om hans sits

Spelar nog ingen roll hur gamla barnen blir… Kommer alltid oroa sig för dem. 

Annonser

8 thoughts on “Att för alltid vara orolig för sitt barn. 

  1. Tror att det är svårare när barnen flyttar hemifrån om man bara har ett barn. Har man fler så längtar man tills den dagen dom flyttar hahahaha
    Hoppas att allt går bra med honom nu. När min äldsta (i höstas) började må dåligt gick det snabbt utför av all medicinering hon fick av läkarna, antidepressiva, sobril och imovane och det slog slint i huvudet och hon har brutit kontakten med oss alla.
    Hon var inte ens deprimerad utan hon hade en livskris. Som om sjukvården bryr sig om sånt när det enklaste är att skriva ut piller…

    • Men fy vad tragiskt. Jag sitter nu utanför vårdcentralen medans han är inne o han berättade att personen som svarade honom på telefon redan då började prata om medicin. Hallåååå kan de först ta ett möte med läkare innan nån yppar sånt. Han säger även att han INTE vill ha medicin.

      • Jag tror att man ska undvika det i möjligaste mån. Speciellt med tanke att det nästan är omöjligt att sluta med dem senare. Dom förändrar personligheten hos människor och när jag säger det blir folk som tar medicin upprörda och försvarar dom hett. Det skiter jag i. Jag har ännu inte sett NÅGON som mått bättre av dom långsiktigt men en del tror det eftersom tankarna hamnade i dvala. Men jag har sett flera som blivit småyt galna när dom försökt sluta äta tabletterna och trappat ner.
        Det är så jävla svårt att få hjälp i Sverige. samtalshjälp. Bra samtalshjälp. Tabletter hjälper mot allt… Med unga människor ska man undvika det för deras hjärnor utvecklas fortfarande. Förresten visar många undersökningar idag att placebo funkar lika bra som piller.

      • Min mormor som var manodepressiv slutade ju ta sin medicin o då tog hon livet av sig. Jag har alltid varit väldigt öppen till Junior om vår historik så han vet vad som finns i våra gener. Sen kan detta ju även vara något helt annat med, men hur man än vänder o vrider så måste man börja undersöka vad det är om inte annat. Är stolt att han söker hjälp.

      • Att vara manodepressiv är en helt annan sak och det finns bra medicin för det. Men ofta får man antidepressiva före en korrekt diagnos och den sortens tabletter kan försämra tillståndet för manodepressiva

  2. Jag försökte läsa in mig när min mamma var deprimerad och ångestfylld i decennier, och inte verkade bli botad av tabletter… men det är svårt. Själv tror jag ju att ex vis hon hade hjälpts av samtal, som hon aldrig fick. En del säger att de behövt tabletter f a kunna klara terapi. Det jag är övertygad om var fel var att man automatiskt satte in tabletter och inget annat.

    Helt säkert är att det skapar mkt bättre förutsättningar för din son att han söker hjälp, och att han kan prata med dig, och inte behöver bära det ensam. Att han har den tilliten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s