Hur mycket är bara en mask??

Jag känner mig låg ikväll…. Jag har trott att jag vänt mig uppåt igen men rannsakar mig själv ikväll..
Vad håller jag på med??
Försöker överleva bara??

Min chef kom in till mig idag (efter att de andra gått hem då jag har jour).. vi pratar lite och sen frågar hon..

”hur mår du ia?”

– Jo, jag mår bra…. är mitt första svar och det kändes verkligen så.

Hon fortsätter och säger att hon tycker jag verkar låg.

Efter allt som hänt genom de sista åren så har ju hon varit den som jag pratat mest med.. konstigt det där när man tänker på att vi ”bara” är arbetskompisar.   Jag säger att det känns som jag mår bra och menar det verkligen.

– Det är inte konstigt om du är låg ia, inte efter allt som hänt. Du är inte mer än människa, det är onaturligt hur mycket du orkar!!!!

Grejen är den att det hänt lite annat än det jag delat med mig här.. Något som jag känt jag velat ha för mig själv, men det handlar om sjukdom, och jag mår bra nu i alla fall, men fy fan sicken pärs.

Murphys law… man får helt enkelt aldrig hämta sig tillbaka hela vägen. utan snarare 2 steg fram och 1 steg tillbaka.

Jag har så jäkla mycket att vara glad för, mycket som jag ÄR glad för.. Men samtidigt känns det som så fort man får en bra känsla så smäller det till och man backat igen.

Relationen och separationen med mannen
Jobbkatastrof
Vantrivseln med Boendet
Strul med Junior
Mamma som mått för jäkla dåligt det sista året.
Tankar på ursprunget
Nötter till killar man sprungit på
Sjukdom

Detta har man ju bråkat med under de sista åren… Jag är så sjukt trött på att vara stark, så SJUKT trött!!!!!!

Jag har tagit mig genom tiden och eftertiden med Mannen
Jobbet, det är kul igen
Junior – han är tillbaka igen så att säga ❤
Boendet, jag älskar verkligen mitt hem nu.
Ursprunget,  så spännande men ändå så mycket oro det genererat
Mamma.. ja vad ska man säga. Hon finns där och hon mår bra igen.
Män… Fundear skarpt på att lägga ner allt som har med män o göra, nätvägen i alla fall.
Sjukdom – fy fan va jobbigt det varit, men jag kom ut på andra sidan ändå.

Detta är vad jag åstadkommit till slut. Jag är en stark kvinna, jag är verkligen det, har alltid sagt det… men fy faaaaaaan va jag hade velat ha en axel att gråta ut hos ibland, som kramade om mig när det var som värst och ångesten slet i min kropp.

Jag är så sjukt jävla trött… Så SJUKT jävla trött.

När ska jag få vila, när ska jag få sluta vara så äckligt stark????