Öl, offkänsla, öl, onkänsla, på och av

Vaknade lördag och kände mig mer deppig än innan.  Mitt inre håller på och brisera och hade det inte varit för att jag hade bjudit med mig Tears and Pearls på pubvändan så hade jag skickat ett mess till kompisen och meddelat att jag hade stannat hemma.  Vi fixade i ordning oss (och även Jazz kände sig off, dock mer kroppsligt än själsligt än hur jag mår)

Vi möter upp gänget på första stället och jag känner hur jag tvingar på mig ett påklistrat leende men samtidigt så är det omöjligt att luras hela vägen så att säga.  Berättar för väninnan  att det troligen inte blir en helkväll för oss (eller för mig i alla fall men eftersom jag känner min Jazz så vet jag att han skulle följa med mig hem när jag väl åker hem)

Första stället har jag aldrig varit på förut och tror inte jag kommer springa ner dörrarna där igen, för litet, riktigt så väggarna kryper inpå en.   Sen vidare till nästa ställe där vi mötte upp kära TaP.. o hon såg fräsch ut för att faktiskt legat däckad.. 🙂   Tack för att du hängde på igår vännen. Det uppskattades!!

Där står mest vi och tjötar, det var ju ett tag sen som vi träffades…  Sen går vi vidare till nästa ställe där vi sen skulle äta.. riktigt oväntat god mat, o billig sådan.  Stället i sig var väl inte det mysigaste sorten, mer som kalt och sterilt.    Där funderar jag på att det kanske är dags för att säga godnatt men bestämmer mig ändå för att hänga på sista stället och ta en öl och SEN åka hem… blev precis så… men då jag verkligen gillar det stället så var det precis vad jag behövde,  det var en mycket rolig slut på kvällen. Många skratt blev det där längst in i rummet.. Hela gänget plus kompisar till kompisar dök upp.. Vi fyllde hela det innersta rummet… folk hade svårt att knö sig förbi för att komma in på toaletten.. haha*

Vi säger hejdå till TaP vid spårvagnen och beger oss hem.. o den goa känslan försvinner ju närmre hem vi kommer.  Då vi var hemma väldigt tidigt så satte vi oss i soffan och den tysta stämningen fortsätter.  Till slut säger jag  LUGNT

– Så vad tycker du vi skall göra med vår relation?

Ett sista försök för att nå fram till honom innan jag ger upp helt och hållet.. Han blir lite ställd och säger sedan

– Och vad har DU gjort då??

Här går jag i taket, ser rött men inser att det inte är någon ide att sätta igång något (för även om jag skulle det vet jag att det inte blir något av det.. det går inte att bråka med någon som inte KAN bråka) Men jag reser på mig och dödar honom med blicken och säger

– VÅGA INTE lägga över detta på mig. DETTA är inte mitt fel att vi sitter där vi gör.   Dra åt Helevete med dig!!!! 

Sen går jag ner på undervåningen och känner mig kränkt som fan.  (Kom ihåg de orden som jag skrev här, kommer återkomma om det sen)

Går ner och lägger mig, trycker undan önskan att bråka färdigt men eftersom jag känner att vi inte kommer någonstans om det är det bättre att somna.  Det går en stund och sen kommer han ner och rafsar ihop sina saker i en väska. Han säger något som jag inte ens svarar på… o han går.

En halvtimme senare så får jag ett LÅNGT sms med en förklaring och jag svarar väldigt kort, han fortsätter o är nu arg på mig för att jag inte hjälper honom i den sitsen vi sitter i. Jag svarar även här kort att jag inte tänker ”bråka” på sms..   Efter ytterligare någon halvtimme, timme så kommer han hem och går upp på övervåningen. Jag går inte upp.. (Jag som annars alltid varit den som försökt göra oss sams.. Nu har jag bara gett upp. Vår kärlekssaga är slut kändes det som)

Vaknar på morgonen och han ligger inte bredvid mig utan han är vaken på övervåningen när jag kommer upp, han har alltså sovit på soffan.  En timme går, två timmar går och sen börjar han prata.  Han försöker förklara hur svårt han tycker det är att prata med mig.. för han har sån svår koll på HUR jag kommer reagera.. Att han är rädd för att jag skall explodera.  Här hamnar vi i en sits där vi ser saker väldigt olika, så jag skulle vilja fråga er som läser.. som lever i relationer eller har levt i en.. Hur ofta bråkar ni??

Det utbrottet som jag skrev om innan.. exakt de orden och mina mördande ögon anser han är att jag ”exploderar”  Här är jag då helt paff.. är detta att explodera så har han träffat på kvinnor innan som varit tysta som möss.. för jag gör det så pass sällan dessutom.  Jag frågar honom om hur många gånger jag har ”exploderat” så enligt honom..  3 ggr enligt honom.

3 gånger på 2 år är 1 ggn var 8e månad.
Hallååååååååååååååååååååååå!!!!!

Han är rädd för att ta upp saker med mig för att jag eventuellt exploderar.. o det bygger han på att jag gjort det 3 gånger på vår tid ihop?  Jag försöker få honom att se det från min sida.. Att är inte vår relation mer värd än RISKEN att det blir en explosion??   För allt jag vill – är ju att han släpper in mig, delar med sina tankar om hans ”issue”  (hans dipp sexuellt)  För om jag förstår honom kan jag ju även hjälpa honom. Det är lättare för mig att förstå hans sits om jag själv blir insläppt i hans tankar.. tankar som han säger att han har dagligen.. för den Jazz som jag ser är den glada som inte har ett problem i världen. Att jag sen mår skit för vår intimitet är obefintlig gör inte saken lättare för mig då.

Jag försöker få honom att förstå att vår brist på sex de sista månaderna (japp, det handlar om månader) inte enbart handlar om ”knulla”.. det handlar om närheten, intimiteten.  Visst vi sover nakna båda två men med varsina täcken. Kyssar för honom har alltid handlat om sexuell handling så jag har inte fått en kyss på månader.. Pussar i förbannelse dock eftersom HAN tycker om sånt.  Min hud har inte känt honom på länge.. den huden som är väl inpaketerad under kläderna.  Jag älskar att ligga intill, kropp mot kropp.. Det existerar inte.

Han förklarar att det nu handlar om att han är rädd för hur jag skulle reagerar om han tog min hand och ledde mig till sängen.. han är rädd för att bli ratad.  Jag förklarar för honom att jag känner mig ratad i flera månader så vad är skillnaden?  Han vet fortfarande inte om hans kropp är redo för själva akten.. Men med hjälp av vår långa samtal idag har vi bestämt oss för att en viss dag, ett visst klockslag skall vi krypa ner i säng..  han har lovat mig en massage och närhet.. Sen får vi se om det blir mer.. Men vi har kommit överens om att vi måste klättra upp igen från den mörka håla vi befinner oss i nu.

Efter att vi bestämt oss för detta så kändes det som något bara rann av mig… Hoppas verkligen att det är ett steg i rätt riktning.

En annan sak som även kom upp är hur han i tidigare relationer packat sina pinaler när problem uppstått, han har aldrig stannat och slagits för sin relation.  Han säger sig dock vilja göra det nu.  Hoppas verkligen att det är så.

Efter att vi hade pratat och kommit rätt långt så bestämde jag mig för att det var dags för att ta en promenad i solen.. Det visade sig vara väldigt kallt dock, blåste ju som faaaan.. *L*  Men en vända runt slingan här i närheten blev det,  vi gick hand i hand och pratade… Kändes lite som förr.. Det behövdes inför att han sedan åkte iväg.. Hans jobb krävde att han lämnade mig redan idag… O just nu känns det skönt.. Det är jag själv här hemma, alldeles allena.  Varken Junior eller Jazz är hemma.

 

När jag gick där i skogen bestämde jag mig för att varje söndag ta en promenad där uppe.. mitt beslut och vill Jazz hänga på så får han men jag kommer inte tjata på honom.  För jag kom ihåg tiden med hunden då jag ofta var i skogen och tog bilder på samma vy för att se vårens ankommande.

SÅ nu kör vi.

image