Jag är så glad och övertygad om att jag hittat Mannen i mitt liv… (Även om jag emellanåt vill banka in pannbenet på honom.. Återkommer om det)
Jag mötte upp Jazz på centralstationen, mötte honom med fin klänning, solbrillor och solsken. Han själv kom med jeans och skinnjacka för med tanke att han kom vid 12 så var han uppe långt före tuppen för att ta tåget till mig. Ett kärt återseende med mycket kyssar och kramar. Vi tar oss vidare för att hämta upp väninnan och hennes barn som skulle på bangolf och där lämnade vi av dem för att bege oss till systemet för att inhandla till kvällens baluns. (väninnan, hennes äldsta son och jag hann ju dricka upp det som vi SKULLE ha kvällen innan) Stannar sen till på Pizza Hut där vi käkar lunchbuffe och bara är.. Så härligt att ha honom framför sig igen. Tanken var att vi skulle hämta upp väninnan efter ett par timmar men redan efter en timme så ringde hon att de var färdiga och då vi satt på andra sidan vägen och drack kaffe efter maten så blev det ju lägligt att hämta upp dem.
Väl hemma så satte vi oss på balkongen och väntade in väninnans ex som skulle hämta minsta sonen…. O efter det knäckte vi första ölen… där satt vi tills det var dags att promenera till Sols party. Då hon hade skrivit att ”vuxenfesten” skulle börja 18:30 så ställde vi in oss på det… En underbar promenad i solsken så var vi sen på plats för att få krama om Sol och hennes Viking. Jag har sagt det förut och säger det igen… De två är verkligen made for each other, och det blev ju ännu mer verkligt med tanke att vi fick läsa på FB strax innan att de hade förlovat sig.
När vi står där och de berättar hur det hela gått till, om Vikingens planerande och att han valt just denne dag som dagen det skulle bli… Så tittar Jazz på mig med finurlig blick.. ”Älskling, det är ju snart din födelsedag”…. O jag bara.. SKÄRP dig… haha*
Vi blev inte kvar jättelänge och hade sån tur att det visade sig att Sols syster skulle precis skjutsa hem Sols son och därför fick vi hänga på. Kändes väldigt skönt att inte behöva spatsera i skymningen då det då och då kommit en skur.
Väl hemma hos väninnan så hamnade vi på balkongen där de drack ett par glas vin till och jag vatten (Skulle ju köra idag)
I morse kom vi iväg i rätt bra tid med tanke på att jag skulle köra hem honom innan jag åkte hem (en omväg på ca 10 mil)… Däremot fick jag en sån känsla att NEJ, han får köra… Detta för att jag förstått på den korta stunden som jag suttit bakom ratten med honom bredvid mig var att han är sån som ”hjälper till”… Jag AVSKYR när folk påpekar hur man kör.. och jag kände att för husfridens skull så är det bättre om han kör, annars skulle jag stanna vid första bästa ställe och sparka ut honom ur bilen. Så när jag frågade om han ville köra så tog han nyckeln direkt och där trodde jag att allt var klart.. men FY fan sicken resa… Sanna mina ord, han och jag kommer ALDRIG att åka längre sträckor i bil. o Jag MENAR verkligen det. För han är inte bara den som ”påpekar” om bilkörning, han påpekar tamejfan hela tiden om gubbar med keps, kärringar som kör som krattor och kvinnor i små bilar som blåser på alldeles för snabbt.. You name it.. Jag känner mer och mer hur irriterad jag blir.. Håll käften, för jag är inte intresserad av kleti och pletis bilkörning. När han inte gnällde på folk så suckades och stönades det när folk körde för sakta och när folk körde för sakta.
Jag har därmed ”äntligen” hittat NÅGOT som gör honom ”inte perfekt”… Och samtidigt som jag är tacksam att han ändå visar någon form av defekt så var detta allt annat än en trevlig tripp.
Innan vi åkte iväg så sa Jazz att han kunde tänka sig följa med hem till mig efter att vi varit hemma h0s honom och hämta en tv-bänk som jag skulle få. Vi kom fram till att vi skulle se när vi var hemma hos honom hur det kändes. Tanken var att han skulle ta tåget hem på kvällen. Efter den 4 ½ timmes bilfärd så var min första tanke – stanna hemma för fan så jag får lugn och ro – men han ville följa med.. ”Jag är gentleman och följer med och bär in tv-bänken, sen vill jag ju ha mer tid med dig… ” Innan bilresan så var jag ju glad att han tänkte så… trots alla tågrutter som han tagit för min skull.
När vi var där och hade lassat in möbeln så säger jag att jag kör nu… Men säger till honom att han håller käften.. INTE ETT ORD om min bilkörning, för då kommer jag bli skogstokig.. Där och då säger jag till honom att denna resa varit ren pest (vilket han förstås förstått då jag inte var så jävla trevlig, var ju mest tyst.. orkade inte prata med honom ju) Jag berättade att han troligen inte förstår/hör själv hur negativ han är men att det är oerhört jobbigt att lyssna på… Poängterar ändå att jag MENAR att han får hålla sina tankar för sig själv.
Vi åker iväg och jag säger till honom att han får guida mig ur staden för jag vet inte hur man åker… Ett par gånger så antingen är han övertydlig och vid ett tillfälle så säger han inget och jag är på väg att missa en avfart. Vid ett tillfälle så säger han till mig att köra sakta för att en kurva är feldoserad och många hamnar i diket. Hade det varit en normal tripp så hade det känts som hjälp, men när han säger något nu så låter det som tillrättavisning och jag får där bita mig i läppen. Under tiden känner jag mig mer och mer orolig, ledsen och jag svänger av och säger till honom att köra. Där säger jag även till honom att jag mår skitdåligt och detta är den första gången en person fått mig att känna mig otillräcklig som bilförare… Att det är jäkligt jobbigt att det kommer från honom. Han börjar försvara sig och jag avbryter honom med att säga att jag inte pratat klart. När jag är klar sen är han tyst… o jag tyst… Så går tiden.
Sen får jag dåligt samvete… Här är en man som går upp i ottan, ännu tidigare till och med.. Åker upp till Gurkstaden för att gå på fest med mig. Vi är på en fest några timmar för att sen åka hem och sova och sen åka hem dagen efter de där X antal timmar… Och att han sen väljer att följa med mig för att hjälpa mig bära in sakerna som jag införskattat. Han gör ju fasiken ALLT för mig den mannen. Den mannen som jag är så vansinnigt förälskad, eller.. njä… som jag är kär i. Han har fått uppleva PMS-kärringen, även den vanliga gnälliga kärringen ett par gånger och själv har han aldrig visat en tendens till en dålig sida.. O så när han nu visat EN sån sida så får jag kortslutning i hjärnan. Jag väljer därför att ta hans hand när han sitter där och kör.. Inga ord behövs… Vi är glada att vara tillsammans.
Så kommer vi in i stan så kläcker han den oerhört dumma kommentaren.. Att alla storstadsbor är dåliga bilförare.. För att ”vi” är så vana med att köra samma väg hela tiden, vi lägger i autopilot (och därmed är mindre fokuserad) medans folk som kommer in i områden som de inte känner till kör mer fokuserat. Jag säger först bara att jag inte håller med, och han fattar inte ens att han är på farligt vatten och jag går i taket.. ”Vaddå, får jag inte tycka vad jag vill om folks bilförning menar du?” är hans försvar när jag blir arg. Folk får tycka precis vad de vill men man får fan välja sina tillfällen att yppa åsikter tycker jag.. Med tanke på vad jag sagt till honom innan om hur jag tyckt att denna resa. ”Jag har aldrig sagt att du är en dålig bilförare” säger han oförstående…. HALLÅÅÅÅÅ…. När man påpekar hela tiden och sen slänger ur sig att storstadsfolk är dåliga bilförare.. Hallå… Jag är storstadsbo… Då är jag ju dålig bilförare.
Vi är då hemma och jag går ur bilen och börjar bära in saker och han de tunga sakerna. Vi har bestämt att sen gå och äta och på väg dit så tar jag hans hand… O där är allt över. Den jobbiga känslan är borta och vi äter och sen går hem och dricker kaffe…… Sen lite sexande innan det är dags för mig att följa med honom till bussen.
Ett kärleksfullt adjö….. trots denna dags berg o dal bana…… Ett dygn med den bästa, och ibland den värsta.
Han är verkligen Mannen i mitt liv, den som jag aldrig vill släppa… Men någon bilsemester blir det ALDRIG med honom.