Idag är jag hemma från jobbet, jag har inte sovit en blund inatt och jag känner mig som överkörd av en buss. Jag gick upp och satte på kaffet för att ta med mig i sängen. Står där ute i köket i bara mässingen, gör ofta det har jag märkt, så skönt att inte ha insyn alls så man inte behöver tänka på fönstren.
Säger det ännu en gång… ÄLSKAR verkligen mina köksfönster, till och med när dagsljus inte flödar.
Nu ligger jag här i sängen och försöker varva ner efter en natt som varit i hostandets tecken.
O nej… Min kropp reagerar inte på koffein, så att oroa sig för att koffienet skall hålla mig vaken behöver jag inte oroa mig för. Det är den där förbannade hostan.
Jag har haft ett jobbigt dygn.. hostat konstant o jag smet drygt 45 minuter tidigare från jobbet igår för till slut fick jag nog. Hem o dog i soffan.. typ. Som alla dagar i snart 6 veckor. Min ork är som bortblåst. Försöker att inte stressa upp mig för det. Tids nog är jag nog tillbaka o rätt fas igen.
Anledningen till överskriften… Jo, att alla lever ju sin verklighet, att man inte kan jämföra sig med andra.. Jo visst lite grann förstås men man har ju bara sig själv att jämföra med, med hur man mår. Jag själv har aldrig varit så sjuk som jag är nu (eller varit) Då menar jag 4 veckors sjukskrivning o fortfarande mår krasst. Självklart finns det folk som har det värre, SJÄLVKLART, men även de som har det värre än mig har andra som är sjukare än dem.. ja ni fattar.. så därför så är det bara den som är sjukaste som det är mest synd om… Eller… Nja.. den som är död då. Därför menar jag att man bara kan utgå från sig själv. Man kan/ska ha medkänsla för andra.
Varför denna tankevurpa då?
Jo, kom och tänka på en kollega i lördags på träffen jag hade.. en av kollegorna som jag umgås med privat med…. Hans 19 åriga dotter har haft det tufft med sitt hjärta, fått ett typ pacemaker inopererad. Så när jag och en annan kollega pratade om vad som hänt mig plus att hon berättade om något som hänt henne så utbrister min kollega/vän.
-Detta är en ju baggis… Min dotter… Osv osv.
Jag förstår att han är orolig och ledsen för sin dotter, herregud vem skulle inte vara orolig. Men folk har egentligen ingen aning om vad andra människor går genom. Att så tydligt nedvärder andras verklighet är inte schysst på något sätt.
Min verklighet har varit lite ryckigt det sista men har stor förhoppning att allt kommer lösa sig. Är inte så orolig för mitt stackars hjärta. Jag är glad och tacksam för att sjukvården tar det på allvar och kollar ordentligt.
Jag har ju väntat på en remiss för att göra arbetstest och igår fick jag ett brev, men visade sig vara en remissbekräftelse på att jag skall göra ett ultraljud på hjärtat… Igen?!?
En läkare skall kolla remissen och sedan kalla mig… O det kan ta upp till 3 månader beroende på diagnosen.
Man är sin egna verklighet.. o min verklighet är tydligen mest sängliggande numera.