Förra helgen var jag ju på AW med mitt gamla jobb och det blev väldigt lyckat då många dök upp. Som mest var vi 20 personer på Incontro. Vi hade innan rätt bra koll på vilka som skulle dyka upp tack vare Facebook som jag hade annonserat om vår happening. Rätt som det är dyker 2 gamla kollegor upp varav den ena slutade för ca 10 år sen och den andra 7-8. De hade gaddat ihop sig i smyg så det blev en väldig överraskning. SJUKT kul… Nog för man har rätt koll på varandra pga FB nuförtiden men det var jäkligt kul att träffa dem live.
Hursomhelst… Det var inte just denna happening mitt inlägg handlade om.. utan mer om vad som kom fram.
Att min chef gått till en konkurrent (tillsammans med 5 andra) var ju välkänt och att hon även har berättat att hennes chef (min andra chef) hade berättat att JAG står högst upp på hans lista på folk som han vill ha med dit bort. Han är ju den som fått med sig de som börjat där. Anledningen att han inte frågat mig i nuläget är att de i nuläget inte är i behov av min tjänst (Det kommer när affärerna börjar rulla) Detta har jag vetat innan men nu fick jag veta att han KOMMER fråga mig när det är dags, att han verkligen VILL ha med mig på den färden. Att min chef även nästan dagligen säger till honom att ”NUUU skulle jag ha I´as hjärna att bolla med!!!” .. Så har det alltid varit, vi har alltid varit duktiga på att agerat bollplank mot varandra. De 2 säljarna som är med i den konstellationen har alltid använt mig som deras kundkontakt.
Den kollegan som jag brukar låna bilen av och han som lämnade det vackraste, finaste orden när jag slutade är de helt överens om att den enda som saknas i deras arbete är JAG. För att gänget skall vara komplett så behövs jag.
Ju mer jag tänker på det… ju mer vill jag jobba där… Stämningen i det nya företaget är vad jag förstår den stämningen som vi alla har saknar i företaget de sista åren… O det var den stämningen som gjorde att jag stortrivdes så förbaskat bra och faktiskt stannade där i 13 år. Visst, jag trivs där jag är idag men tankarna om ”lättheten” i arbetsuppgifterna är inte helt borta… Så att ha ett vikariat på 1 år kanske är bra när man tänker efter.
Om ett år så vet man ju mer vart man står… Man kanske är MER än nöjd som man är idag… Eller så tar man emot förfrågan om att byta företag med öppna armar. (Min högsta f.d chef vet ju att jag bara har ett vikariat)
Men det var sjukt kul att höra att jag är så eftertraktad.. Bra för självkänslan. 🙂
ia´s hemlis 